Ken
2018-05-10 17:38:40 UTC
Står fler ansvariga utgivare på tur att massåtalas för
hets mot folkgrupp?
Den nationalsocialistiska nättidningen Nordfronts ansvarige utgivare
Emanuel Lärkestål åtalas för inte mindre än 103 fall av hets mot
folkgrupp. Det sägs i antal åtalspunkter vara det mest omfattande
HMF-målet någonsin. Det är ett rättsfall som aktualiserar en rad
demokratirelaterade frågor. Att det är en ansvarig utgivare som
massanmäls och åtalas är oroväckande givet HMF-lagens luddighet
och slagsida. Att det just nu bara handlar om en extremistsajt
betyder inte att det kommer att vara så i morgon.
I en kommentar till åtalet påtalar Lärkestål genom sin pressansvarige
den karaktär av ”gummiparagraf” som han anser att lagen om hets mot
folkgrupp antagit. Han menar också att den används på ett ensidigt
politiserat sätt för att ”kväsa opposition”. Man behöver alls inte vara
nazist och inte heller särskilt konspiratoriskt sinnad för att se den
problematiken och att detta drabbar betydligt bredare åsiktsriktningar
än den Lärkestål företräder.
HMF-lagen används så gott som uteslutande mot aktörer som uttryckt sig
kritiskt om invandrare, mörkhyade, muslimer, romer, sexuella minoriteter
och kvinnor.
Hets mot svenskar, vita, kristna, heterosexuella och män tillåts pågå
utan åtgärd. Ledande medier, politiker och andra tongivande
opinionsbildare inte bara legitimerar sådan hets utan deltar ofta
själva i den medan de rättsvårdande myndigheterna sitter med
armarna i kors och tittar på.
Bakom anmälan mot Nordfronts ansvarige utgivare står aktivistgruppen
Juridikfronten. Det är symtomatiskt. Det finns idag en rad grupper
som sysselsätter sig med att tråla igenom Internet efter potentiella
HMF-brottslingar, med maskor i trålen som släpper igenom den
politiskt korrekta hetsen men fångar upp den politiskt inkorrekta.
Dessa trålredskap fångar dessutom in en stor mängd digitala utsagor
som inte utgör hets mot folkgrupp. Av de hundratals massanmälningar
som dessa grupper belastar de redan hårt tyngda polis- och
åklagarmyndigheterna med har endast en bråkdel vid prövning
ansetts befinna sig utanför den grundlagsskyddade yttrandefriheten.
Att dessa grupper – som i ovanstående och andra fall har jurister
och poliser knutna till sig som borde veta vad som är framkomligt
att uppnå fällande domar för – ändå massanmäler på detta
odifferentierade sätt beror inte på okunnighet. Anledningen är att
det främsta syftet med den här sortens aktivism inte är att få riktiga
brottslingar fällda, utan att etablera en bred och djup rädsla
hos det svenska folket för att uttrycka sina åsikter på nätet.
Den absoluta majoriteten av de som anmäls för hets mot folkgrupp
och i den klick som i slutänden fälls för HMF-brott är inte hårdföra
nationalsocialister som Emmanuel Lärkestål som medvetet utmanar
lagstiftningen och gärna sitter av en månad eller två i fängelse
för att kunna framställa sig som politiska fångar i en skendemokrati.
Den person som Juridikfronten och liknande organisationer typiskt
ger sig på är i stället en svensk pensionär, ofta kvinna, som upprörts
över något grovt brott begånget av invandrare och som i känslomässig
affekt uttryckt sin avsky över brottet på ett sätt som kan uppfattas som
generaliserande för hela den aktuella invandrargruppen.
Det är personer utan större skrivarvana som inte lärt sig formulera sig
så att de undviker att trilla i HMF-fällan. Det är också personer som
aldrig tidigare i sitt liv varit i klammeri med rättvisan och för vilka
bara en polisanmälan är en traumatisk upplevelse.
Här finns en folkbildningsuppgift för Sverigedemokraterna och oss
i de nya medierna. Inte sällan tar vi oroligt vår hand ifrån dessa
snedtrampande väljare och sympatisörer i stället för att ge dem
en snabbkurs i hur man ger sin samhällskritik en mer välartikulerad
språklig klädedräkt.
Ett motiv för Juridikfrontens rekordanmälan mot Nordfronts ansvarige
utgivare kan vara att man vill parera den kritik man fått för att
mest ägna sig åt att jaga 73-åriga Vera i Plingemåla. Med stort medialt
fokus på infångandet av denna haj hoppas man sedan kunna återgå
till att tråla småfisk och skapa DDR-rädsla i det svenska folkhemmet.
Ett annat tänkbart motiv kommer jag till lite senare i denna text.
Det finns också andra problem med åtalet mot Nordfront och Lärkestål.
Man gör den här lilla gruppens medlemmar till politiska martyrer,
ger dem argument för att ifrågasätta om yttrande- och åsiktsfrihet
verkligen råder i Sverige och ger dem omotiverat stor medial
uppmärksamhet och gratisreklam.
Ingen övertygad nationalsocialist lär heller komma på andra tankar
av att dömas för HMF. Snarare bidrar åtalen till att stärka den
politiska övertygelsen hos dessa personer och kretsen omkring dem
och blir en bekräftelse på att man har rätt.
Att kriminalisera människors kontroversiella åsikter är
kontraproduktivt. Lärkestål kommer sannolikt heller inte att behöva
genomgå något program om han sätts bakom lås och bom.
Utsikterna för att han ska komma ut rehabiliterad och omvänd
som Derek Vinyard i Hollywood-filmen American History X är liten.
Givet de tyska nationalsocialisternas omfattande folkrättsliga brott
före och under andra världskriget är det begripligt om många tar anstöt
av hakkors och bilder på Adolf Hitler där denne framställs som
en historisk hjälte. Men här tillämpas samma dubbla måttstockar
som annars i bedömningen av vad som ska betraktas som HMF-brott.
Symboler som hammaren och skäran och glorifierade porträtt av
Josef Stalin tycks vara helt i sin ordning, trots att kommunismen
och Stalin utrotat fler människor än Hitler och nationalsocialisterna.
Den hyllade skådespelaren Sven Wollter, vars parti har Stalin
på väggen på kansliet som politisk ledstjärna, har på sin höjd fått lite
nyfikna frågor från journalisterna om sin politiska idol. Något hinder
i karriären har hyllandet av en av historiens värsta massmördare
inte varit och några åtal för HMF-brott har aldrig väckts mot Wollter.
Att hotell- och restaurangfackets ordförande och ETC-skribenten
Jenny Bengtsson hyllat den blodbesudlade diktatorn Fidel Castro och
har än mer blodbesudlade kommunistiska symboler intatuerade i skinnet,
förefaller LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson och chefredaktör
Johan Ehrenberg helt obekymrade om. Många fler exempel på
kommunister i finrummet fullt jämförbara med Emanuel Lärkestål finns.
Om vi överhuvudtaget ska ha en lag om hets mot folkgrupp som
inskränker yttrande- och åsiktsfriheten så är det av yttersta vikt
att den tillämpas konsekvent. Lika viktigt är att den är tydligt skriven
och inte kan bli föremål för godtyckliga politiska tolkningar eller
genom luddighet användas som skrämselvapen för att tysta samhällskritik.
Svenskarna har rätt att veta var gränsen för det tillåtna och
förbjudna går. Det är ett grundkrav i en rättsstat och demokrati.
Det kravet på rättssäkerhet har förstås också ansvariga utgivare
rätt att ställa. Vi ska inte behöva oroa oss att bli svenska
motsvarigheter till Dawit Isaak och kastas i fängelse för vår
publicistiska gärning och kritik mot makten. Att det just nu
handlar om extremistiska nationalsocialistiska Nordfront
är inget skäl till att trivialisera saken.
Risken för att här finns en agenda där detta HMF-mål är det
första steget mot att tysta medier som inte går maktens ärenden
är något som behöver uppmärksammas. Händelsen kommer inte ensam.
De nya medierna är just nu hårt ansatta och deras fortsatta existens
äventyrad. Det har tidigare gjorts försök från Aftonbladet att få
undertecknad kastad i fängelse.
Men frågan är om en hetslag överhuvudtaget alls behövs eller är
förenlig med demokratiska fri- och rättigheter. Att uttrycka något i tal
och skrift som inte utgör ett brott mot andra lagar, exempelvis olaga
hot, uppvigling till brott osv, kanske är något vi måste leva med i ett
demokratiskt samhälle. Det är idag populärt, för att inte säga
populistiskt, att åberopa rättigheten att slippa bli kränkt av andras
åsikter, men det innebär inte att en sådan rättighet faktiskt ryms
inom ramen för demokratin.
Kanske stärker det också rentav demokratin att nationalsocialister
får sina argument prövade och vederlagda i den offentliga debatten.
Kanske är det ett bättre sätt att vaccinera kommande generationer
mot nazism än att göra martyrer av nazisterna, ge dem stor medial
uppmärksamhet på nyhetsplats men utan att deras åsikter och
politik bemöts.
Detta förstås under förutsättning att demokratins väktare inte uppvisar
samma slapphet som man gjort med kommunisterna och i viss utsträckning
på senare tid också med islamisterna. Vi behöver ju inte ytterligare
en rumsren massmördarideologi i de fina salongerna.
Att inte våga släppa fram en nationalsocialist i den offentliga
debatten, inte låta honom husera på en egen webbplats och istället
kasta honom i fängelse, signalerar en i grunden odemokratisk hållning.
Det är ett underkännande av medborgarnas förmåga till åsiktsbildning
och informerade val. Det är att säga att medborgarna måste skyddas
mot dessa åsikter, annars blir de nazister hela bunten.
Det är att undandra sig sitt folkbildande och demokratiskt fostrande
ansvar. Det är ett erkännande från det politiska och mediala
etablissemanget om att man tror sig ha misslyckats med att skapa
en demokrati med upplysta väljare och därför måste leda väljarna
i koppel. Det är en farlig genväg och ett sluttande plan till något
som liknar demokrati på ytan men som under den är något annat.
Sverige och många andra länder med en stolt yttrande- och
åsiktsfrihetstradition håller i oroande snabb takt på att distansera sig
allt längre från den Voltaire (felaktigt) tillskrivna vägledande maximen
”Jag avskyr dina åsikter men är beredd att ge mitt liv för din rätt att
uttrycka dem”. Och de krafter som ivrigast driver på denna utveckling
är de som vi tidigare tagit för givet skulle vara de som starkast
värnade demokratin och de medborgerliga fri- och rättigheterna.
Det är i sanning illavarslande.
https://samnytt.se/star-fler-ansvariga-utgivare-pa-tur-att-massanmalas-for-hets-mot-folkgrupp/
hets mot folkgrupp?
Den nationalsocialistiska nättidningen Nordfronts ansvarige utgivare
Emanuel Lärkestål åtalas för inte mindre än 103 fall av hets mot
folkgrupp. Det sägs i antal åtalspunkter vara det mest omfattande
HMF-målet någonsin. Det är ett rättsfall som aktualiserar en rad
demokratirelaterade frågor. Att det är en ansvarig utgivare som
massanmäls och åtalas är oroväckande givet HMF-lagens luddighet
och slagsida. Att det just nu bara handlar om en extremistsajt
betyder inte att det kommer att vara så i morgon.
I en kommentar till åtalet påtalar Lärkestål genom sin pressansvarige
den karaktär av ”gummiparagraf” som han anser att lagen om hets mot
folkgrupp antagit. Han menar också att den används på ett ensidigt
politiserat sätt för att ”kväsa opposition”. Man behöver alls inte vara
nazist och inte heller särskilt konspiratoriskt sinnad för att se den
problematiken och att detta drabbar betydligt bredare åsiktsriktningar
än den Lärkestål företräder.
HMF-lagen används så gott som uteslutande mot aktörer som uttryckt sig
kritiskt om invandrare, mörkhyade, muslimer, romer, sexuella minoriteter
och kvinnor.
Hets mot svenskar, vita, kristna, heterosexuella och män tillåts pågå
utan åtgärd. Ledande medier, politiker och andra tongivande
opinionsbildare inte bara legitimerar sådan hets utan deltar ofta
själva i den medan de rättsvårdande myndigheterna sitter med
armarna i kors och tittar på.
Bakom anmälan mot Nordfronts ansvarige utgivare står aktivistgruppen
Juridikfronten. Det är symtomatiskt. Det finns idag en rad grupper
som sysselsätter sig med att tråla igenom Internet efter potentiella
HMF-brottslingar, med maskor i trålen som släpper igenom den
politiskt korrekta hetsen men fångar upp den politiskt inkorrekta.
Dessa trålredskap fångar dessutom in en stor mängd digitala utsagor
som inte utgör hets mot folkgrupp. Av de hundratals massanmälningar
som dessa grupper belastar de redan hårt tyngda polis- och
åklagarmyndigheterna med har endast en bråkdel vid prövning
ansetts befinna sig utanför den grundlagsskyddade yttrandefriheten.
Att dessa grupper – som i ovanstående och andra fall har jurister
och poliser knutna till sig som borde veta vad som är framkomligt
att uppnå fällande domar för – ändå massanmäler på detta
odifferentierade sätt beror inte på okunnighet. Anledningen är att
det främsta syftet med den här sortens aktivism inte är att få riktiga
brottslingar fällda, utan att etablera en bred och djup rädsla
hos det svenska folket för att uttrycka sina åsikter på nätet.
Den absoluta majoriteten av de som anmäls för hets mot folkgrupp
och i den klick som i slutänden fälls för HMF-brott är inte hårdföra
nationalsocialister som Emmanuel Lärkestål som medvetet utmanar
lagstiftningen och gärna sitter av en månad eller två i fängelse
för att kunna framställa sig som politiska fångar i en skendemokrati.
Den person som Juridikfronten och liknande organisationer typiskt
ger sig på är i stället en svensk pensionär, ofta kvinna, som upprörts
över något grovt brott begånget av invandrare och som i känslomässig
affekt uttryckt sin avsky över brottet på ett sätt som kan uppfattas som
generaliserande för hela den aktuella invandrargruppen.
Det är personer utan större skrivarvana som inte lärt sig formulera sig
så att de undviker att trilla i HMF-fällan. Det är också personer som
aldrig tidigare i sitt liv varit i klammeri med rättvisan och för vilka
bara en polisanmälan är en traumatisk upplevelse.
Här finns en folkbildningsuppgift för Sverigedemokraterna och oss
i de nya medierna. Inte sällan tar vi oroligt vår hand ifrån dessa
snedtrampande väljare och sympatisörer i stället för att ge dem
en snabbkurs i hur man ger sin samhällskritik en mer välartikulerad
språklig klädedräkt.
Ett motiv för Juridikfrontens rekordanmälan mot Nordfronts ansvarige
utgivare kan vara att man vill parera den kritik man fått för att
mest ägna sig åt att jaga 73-åriga Vera i Plingemåla. Med stort medialt
fokus på infångandet av denna haj hoppas man sedan kunna återgå
till att tråla småfisk och skapa DDR-rädsla i det svenska folkhemmet.
Ett annat tänkbart motiv kommer jag till lite senare i denna text.
Det finns också andra problem med åtalet mot Nordfront och Lärkestål.
Man gör den här lilla gruppens medlemmar till politiska martyrer,
ger dem argument för att ifrågasätta om yttrande- och åsiktsfrihet
verkligen råder i Sverige och ger dem omotiverat stor medial
uppmärksamhet och gratisreklam.
Ingen övertygad nationalsocialist lär heller komma på andra tankar
av att dömas för HMF. Snarare bidrar åtalen till att stärka den
politiska övertygelsen hos dessa personer och kretsen omkring dem
och blir en bekräftelse på att man har rätt.
Att kriminalisera människors kontroversiella åsikter är
kontraproduktivt. Lärkestål kommer sannolikt heller inte att behöva
genomgå något program om han sätts bakom lås och bom.
Utsikterna för att han ska komma ut rehabiliterad och omvänd
som Derek Vinyard i Hollywood-filmen American History X är liten.
Givet de tyska nationalsocialisternas omfattande folkrättsliga brott
före och under andra världskriget är det begripligt om många tar anstöt
av hakkors och bilder på Adolf Hitler där denne framställs som
en historisk hjälte. Men här tillämpas samma dubbla måttstockar
som annars i bedömningen av vad som ska betraktas som HMF-brott.
Symboler som hammaren och skäran och glorifierade porträtt av
Josef Stalin tycks vara helt i sin ordning, trots att kommunismen
och Stalin utrotat fler människor än Hitler och nationalsocialisterna.
Den hyllade skådespelaren Sven Wollter, vars parti har Stalin
på väggen på kansliet som politisk ledstjärna, har på sin höjd fått lite
nyfikna frågor från journalisterna om sin politiska idol. Något hinder
i karriären har hyllandet av en av historiens värsta massmördare
inte varit och några åtal för HMF-brott har aldrig väckts mot Wollter.
Att hotell- och restaurangfackets ordförande och ETC-skribenten
Jenny Bengtsson hyllat den blodbesudlade diktatorn Fidel Castro och
har än mer blodbesudlade kommunistiska symboler intatuerade i skinnet,
förefaller LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson och chefredaktör
Johan Ehrenberg helt obekymrade om. Många fler exempel på
kommunister i finrummet fullt jämförbara med Emanuel Lärkestål finns.
Om vi överhuvudtaget ska ha en lag om hets mot folkgrupp som
inskränker yttrande- och åsiktsfriheten så är det av yttersta vikt
att den tillämpas konsekvent. Lika viktigt är att den är tydligt skriven
och inte kan bli föremål för godtyckliga politiska tolkningar eller
genom luddighet användas som skrämselvapen för att tysta samhällskritik.
Svenskarna har rätt att veta var gränsen för det tillåtna och
förbjudna går. Det är ett grundkrav i en rättsstat och demokrati.
Det kravet på rättssäkerhet har förstås också ansvariga utgivare
rätt att ställa. Vi ska inte behöva oroa oss att bli svenska
motsvarigheter till Dawit Isaak och kastas i fängelse för vår
publicistiska gärning och kritik mot makten. Att det just nu
handlar om extremistiska nationalsocialistiska Nordfront
är inget skäl till att trivialisera saken.
Risken för att här finns en agenda där detta HMF-mål är det
första steget mot att tysta medier som inte går maktens ärenden
är något som behöver uppmärksammas. Händelsen kommer inte ensam.
De nya medierna är just nu hårt ansatta och deras fortsatta existens
äventyrad. Det har tidigare gjorts försök från Aftonbladet att få
undertecknad kastad i fängelse.
Men frågan är om en hetslag överhuvudtaget alls behövs eller är
förenlig med demokratiska fri- och rättigheter. Att uttrycka något i tal
och skrift som inte utgör ett brott mot andra lagar, exempelvis olaga
hot, uppvigling till brott osv, kanske är något vi måste leva med i ett
demokratiskt samhälle. Det är idag populärt, för att inte säga
populistiskt, att åberopa rättigheten att slippa bli kränkt av andras
åsikter, men det innebär inte att en sådan rättighet faktiskt ryms
inom ramen för demokratin.
Kanske stärker det också rentav demokratin att nationalsocialister
får sina argument prövade och vederlagda i den offentliga debatten.
Kanske är det ett bättre sätt att vaccinera kommande generationer
mot nazism än att göra martyrer av nazisterna, ge dem stor medial
uppmärksamhet på nyhetsplats men utan att deras åsikter och
politik bemöts.
Detta förstås under förutsättning att demokratins väktare inte uppvisar
samma slapphet som man gjort med kommunisterna och i viss utsträckning
på senare tid också med islamisterna. Vi behöver ju inte ytterligare
en rumsren massmördarideologi i de fina salongerna.
Att inte våga släppa fram en nationalsocialist i den offentliga
debatten, inte låta honom husera på en egen webbplats och istället
kasta honom i fängelse, signalerar en i grunden odemokratisk hållning.
Det är ett underkännande av medborgarnas förmåga till åsiktsbildning
och informerade val. Det är att säga att medborgarna måste skyddas
mot dessa åsikter, annars blir de nazister hela bunten.
Det är att undandra sig sitt folkbildande och demokratiskt fostrande
ansvar. Det är ett erkännande från det politiska och mediala
etablissemanget om att man tror sig ha misslyckats med att skapa
en demokrati med upplysta väljare och därför måste leda väljarna
i koppel. Det är en farlig genväg och ett sluttande plan till något
som liknar demokrati på ytan men som under den är något annat.
Sverige och många andra länder med en stolt yttrande- och
åsiktsfrihetstradition håller i oroande snabb takt på att distansera sig
allt längre från den Voltaire (felaktigt) tillskrivna vägledande maximen
”Jag avskyr dina åsikter men är beredd att ge mitt liv för din rätt att
uttrycka dem”. Och de krafter som ivrigast driver på denna utveckling
är de som vi tidigare tagit för givet skulle vara de som starkast
värnade demokratin och de medborgerliga fri- och rättigheterna.
Det är i sanning illavarslande.
https://samnytt.se/star-fler-ansvariga-utgivare-pa-tur-att-massanmalas-for-hets-mot-folkgrupp/