Ken
2017-10-22 04:39:27 UTC
Moderaterna ropar på militärer i förorten för att stävja problemen
med kriminella invandrargäng. Men varför inte ta tag i den
grundläggande frågan och lösa den istället?
Staten har sedan länge förlorat kontrollen i många invandrartäta eller
totalt invandrardominerade områden. Våldsmonopolet har upplösts,
respekten för statens institutioner är som bortblåst och parallella
rättssystem har vuxit fram. Ibland kallas dessa områden för
“no-go-zoner”, ibland för “socialt utsatta områden” eller
“utanförskapsområden. Men vad man än kallar områdena för så är kontentan
att områden i Sverige där ickesvenskar bosätter sig en masse,
där uppstår kris, kaos och lidande.
Tjugo moderater har nu lämnat in en riksdagsmotion om att kunna sätta in
militären i de här områdena, och en av dem — Mikael Cederbratt — skriver
i en bloggartikel tidigare i år att man måste “förklara krig mot
gängen”. För en del kanske det låter som ett bra förslag, och i sig är
jag inte emot att använda militären i invandrarområden — men då ska det
vara för att internera, deportera och repatriera. Men det är inte de
moderata motionärernas önskan, utan här handlar det om att “upprätthålla
ordning” och “lagföra gängens ledare”.
Det är möjligt att det skulle ge en kortsiktig effekt, men det skulle
också kräva fortsatt militär närvaro för att problemen inte ska
återuppstå — och inte ens då finns det någon garanti för att de
kriminella gängen försvinner, även om man försvårar deras verksamhet
något. Men vi måste också fråga oss om det här är samhället vi vill ha;
med militärer på gatorna i ständigt krig med kriminella gäng.
Varför inte stanna upp och ställa sig frågan; hur blev det egentligen
så här? Hur hamnade vi i en situation där politiker vill sätta in
militär i våra städers förorter?
Den naturliga konsekvensen
Den mångkulturella politiken, som effektivt beslutades 1975 då man
gick från gästarbetar- och assimilationspolitik till integrations- och
mångfaldspolitik blev en bärande ingrediens i den livsfarliga cocktail
som uppstod genom massinvandringspolitiken något decennium senare.
Det ekonomiska stödet till, och upplyftandet av “minoriteter”, etniska
intresseföreningar och främmande religioner har lagt grunden för den
högst naturliga, etniska segregation vi idag ser runt om i vårt land och
de “utanförskapsområden” som blir dess lika naturliga följd.
En assimilationspolitik hade varit ett bättre alternativ, men den hade
inte heller varit möjlig med massinvandringens volymer, utan på sin höjd
klarat av några hundratal personer per år för effektiv assimilering.
Att börja bedriva assimilationspolitik idag, utan att helt strypa
invandringen och repatriera den absoluta majoriteten av utomeuropéerna,
vore lönlöst.
Ingen politiker i riksdagen, med viss reservation för
Sverigedemokraterna, verkar på allvar vilja se — eller åtminstone
tala om — grunden till problematiken i våra förorter. Det är den
mångkulturella politiken som lägger grunden för detta, och parallella
samhällsstrukturer och “utanförskap” är dess naturliga konsekvens.
Sverige har bara två val
Sanningen är den att Sverige står inför ett ödesval, och har gjort så
ganska lång tid. Det finns två vägar man kan gå; ingen av dem enkel,
men den ena klart bättre än den andra.
Det första alternativet är att fortsätta med den mångkulturella
politiken. För att någorlunda upprätthålla säkerheten och den upplevda
tryggheten, kommer man vara tvungen att sätta in militärer på gatan
precis som Moderaterna föreslår. Man kommer också fortsätta ösa resurser
på invandrarområden i en naiv förhoppning om att det där med integration
plötsligt ska börja fungera. Vi kommer få vänja oss vid övervakning och
allt mindre rätt till en privatsfär, samtidigt som grundläggande fri-
och rättigheter tas ifrån oss — inte minst yttrande- och
föreningsfriheten. Allt för att “skydda demokratin” och “toleransen”
så klart.
Det andra alternativet är vårt alternativ — internera, deportera och
repatriera. Internera samtliga asylsökande, kriminellt belastade
utlänningar och illegala invandrare och påbörja deportationen av dem.
Samtidigt inrättas ett repatrieringsprogram där vi, över tid, hjälper
utomeuropéer att flytta hem till sina hemländer igen, alternativt till
tredje land i deras kultursfär som vi som stat upprättar ett avtal med.
Det senare alternativet kommer så klart rendera i en del upplopp,
demonstrationer och våld — framförallt från de utlänningar som inte alls
vill ge upp möjligheten att leva på svenska folkets bekostnad.
Det kommer bli en hård tid. Men jämfört med det första alternativet är
det som att dra bort plåstret fort, istället för att göra det långsamt —
eller ja, det första alternativet river inte ens av plåstret, det
sticker kniven i kroppen och fortsätter åsamka den livshotande skador.
Vår tid är nu
Vi ska inte vara naiva. De politiker som sitter i riksdagen idag, och
där räknar jag även in Sverigedemokraterna, kommer inte att genomföra
de nödvändiga förändringarna. Åtminstone inte av sig själva, utan ett
massivt folkligt tryck och en ordentlig rockad på mediemarknaden där vi
som idag kallas alternativmedia fortsätter ta andelar.
Vi måste ligga på politikerna som hökar. Vi får aldrig vika av
från vår linje; mångkulturen är ohållbar och måste avskaffas!
Allt annat kan vara temporära plåster, kosmetiska lösningar
och sätt att skjuta upp problemen.
https://www.motgift.nu/2017/10/20/sverige-har-tva-val-men-bara-ett-om-hon-vill-overleva/
med kriminella invandrargäng. Men varför inte ta tag i den
grundläggande frågan och lösa den istället?
Staten har sedan länge förlorat kontrollen i många invandrartäta eller
totalt invandrardominerade områden. Våldsmonopolet har upplösts,
respekten för statens institutioner är som bortblåst och parallella
rättssystem har vuxit fram. Ibland kallas dessa områden för
“no-go-zoner”, ibland för “socialt utsatta områden” eller
“utanförskapsområden. Men vad man än kallar områdena för så är kontentan
att områden i Sverige där ickesvenskar bosätter sig en masse,
där uppstår kris, kaos och lidande.
Tjugo moderater har nu lämnat in en riksdagsmotion om att kunna sätta in
militären i de här områdena, och en av dem — Mikael Cederbratt — skriver
i en bloggartikel tidigare i år att man måste “förklara krig mot
gängen”. För en del kanske det låter som ett bra förslag, och i sig är
jag inte emot att använda militären i invandrarområden — men då ska det
vara för att internera, deportera och repatriera. Men det är inte de
moderata motionärernas önskan, utan här handlar det om att “upprätthålla
ordning” och “lagföra gängens ledare”.
Det är möjligt att det skulle ge en kortsiktig effekt, men det skulle
också kräva fortsatt militär närvaro för att problemen inte ska
återuppstå — och inte ens då finns det någon garanti för att de
kriminella gängen försvinner, även om man försvårar deras verksamhet
något. Men vi måste också fråga oss om det här är samhället vi vill ha;
med militärer på gatorna i ständigt krig med kriminella gäng.
Varför inte stanna upp och ställa sig frågan; hur blev det egentligen
så här? Hur hamnade vi i en situation där politiker vill sätta in
militär i våra städers förorter?
Den naturliga konsekvensen
Den mångkulturella politiken, som effektivt beslutades 1975 då man
gick från gästarbetar- och assimilationspolitik till integrations- och
mångfaldspolitik blev en bärande ingrediens i den livsfarliga cocktail
som uppstod genom massinvandringspolitiken något decennium senare.
Det ekonomiska stödet till, och upplyftandet av “minoriteter”, etniska
intresseföreningar och främmande religioner har lagt grunden för den
högst naturliga, etniska segregation vi idag ser runt om i vårt land och
de “utanförskapsområden” som blir dess lika naturliga följd.
En assimilationspolitik hade varit ett bättre alternativ, men den hade
inte heller varit möjlig med massinvandringens volymer, utan på sin höjd
klarat av några hundratal personer per år för effektiv assimilering.
Att börja bedriva assimilationspolitik idag, utan att helt strypa
invandringen och repatriera den absoluta majoriteten av utomeuropéerna,
vore lönlöst.
Ingen politiker i riksdagen, med viss reservation för
Sverigedemokraterna, verkar på allvar vilja se — eller åtminstone
tala om — grunden till problematiken i våra förorter. Det är den
mångkulturella politiken som lägger grunden för detta, och parallella
samhällsstrukturer och “utanförskap” är dess naturliga konsekvens.
Sverige har bara två val
Sanningen är den att Sverige står inför ett ödesval, och har gjort så
ganska lång tid. Det finns två vägar man kan gå; ingen av dem enkel,
men den ena klart bättre än den andra.
Det första alternativet är att fortsätta med den mångkulturella
politiken. För att någorlunda upprätthålla säkerheten och den upplevda
tryggheten, kommer man vara tvungen att sätta in militärer på gatan
precis som Moderaterna föreslår. Man kommer också fortsätta ösa resurser
på invandrarområden i en naiv förhoppning om att det där med integration
plötsligt ska börja fungera. Vi kommer få vänja oss vid övervakning och
allt mindre rätt till en privatsfär, samtidigt som grundläggande fri-
och rättigheter tas ifrån oss — inte minst yttrande- och
föreningsfriheten. Allt för att “skydda demokratin” och “toleransen”
så klart.
Det andra alternativet är vårt alternativ — internera, deportera och
repatriera. Internera samtliga asylsökande, kriminellt belastade
utlänningar och illegala invandrare och påbörja deportationen av dem.
Samtidigt inrättas ett repatrieringsprogram där vi, över tid, hjälper
utomeuropéer att flytta hem till sina hemländer igen, alternativt till
tredje land i deras kultursfär som vi som stat upprättar ett avtal med.
Det senare alternativet kommer så klart rendera i en del upplopp,
demonstrationer och våld — framförallt från de utlänningar som inte alls
vill ge upp möjligheten att leva på svenska folkets bekostnad.
Det kommer bli en hård tid. Men jämfört med det första alternativet är
det som att dra bort plåstret fort, istället för att göra det långsamt —
eller ja, det första alternativet river inte ens av plåstret, det
sticker kniven i kroppen och fortsätter åsamka den livshotande skador.
Vår tid är nu
Vi ska inte vara naiva. De politiker som sitter i riksdagen idag, och
där räknar jag även in Sverigedemokraterna, kommer inte att genomföra
de nödvändiga förändringarna. Åtminstone inte av sig själva, utan ett
massivt folkligt tryck och en ordentlig rockad på mediemarknaden där vi
som idag kallas alternativmedia fortsätter ta andelar.
Vi måste ligga på politikerna som hökar. Vi får aldrig vika av
från vår linje; mångkulturen är ohållbar och måste avskaffas!
Allt annat kan vara temporära plåster, kosmetiska lösningar
och sätt att skjuta upp problemen.
https://www.motgift.nu/2017/10/20/sverige-har-tva-val-men-bara-ett-om-hon-vill-overleva/